Efter gråtfest och dejtingsidor.

Min gråtfest gjorde sitt. Det var fantastiskt och jag var så röd i och runt ögonen att brandbilen kan slänga sig i väggen. Men att lätta på trycket, det var så befriande. Det är hemskt när man går runt i flera dagar och känner en klump, oavsett om det är något som orsakat klumpen eller helt enkelt att man inte fått släppa loss gråten, och man kan inte göra nåt åt det.
Jag trodde jag enbart skulle lyssna på den sorgligaste musik jag visste och sen låta det flöda fritt, men då jag har någon förkärlek till döden, fast det är så klart ingen kärlek, så valde jag en film om död. Jag saknar dig, heter den. Ni som inte har sett den, se den. Men man måste ha riktigt mycket empati och stå döden nära för att lyckas gråta ordentligt. Döden ska jag prata om en annan dag.

Så har vi då dejtingsidorna. Jag tror främst det är vetskapen om att jag är 30 nästa år och barnlös som gör att jag hänger där. En slags form av kris skulle man kunna säga. Den styr mig ordentligt fast jag sällan pratar om det. Ni vet den där skyddsmuren man bygger upp, ifall ifall inget blir av. Som i stil med 'nej, jag vill då aldrig ha barn!' eller varför inte 'i helvete att jag nånsin ska gifta mig!!!!!' bara för att man är inte HUNDRA på att det kommer att inträffa och då vill man inte stå där med långnäsa och bara 'hoppsan, jag fick visst varken barn eller partner'. Men nånstans finns den där inneboende längtan efter mer. Stadga och trygghet. Ett hem ombonat av kärlek. Men tror ni att det går bra? Det var en karl som skrev igår. Han såg inte mycket ut för världen men jag har bestämt mig för att inte vara ytlig mer så jag tänker att man kan ge det en chans. Det kan ju vara världens roligaste människa. Första grejen som gjorde mig lite misstänksam var 'jag saknar dig ju'. Nu vet jag ju att det var ett skämt. Det fanns inte ens en liten uns sanning men ändock. Sånt där säger man inte till mig. Sen kom nästa grej. 'nä, jag glider mest. tar dan som den kommer'. Det fans en tid då jag absolut skulle kunna tycka att det var det bästa någon kunde säga mig. Men med vetskapen om min ålder (som förvisso inte är tillräckligt hög för att jag ska kunna gå i pension) så vill jag ändå ha någon som har något slags mål. En längtan om att göra saker som är stimulerande och som inte bara glider.

Så nej, än finns inte drömpartner nära mig. Men skam den jäveln som ger sig!