Döden.

För kanske tio år sen, när döden inte blivit ett faktum i mitt liv, alltså när folk inte dog som flugor i min närhet, brukade jag sällan gråta till film. När folk dog och sånt där. Men först var det min kompis J som dog. Vatten i lungorna sas det. Fast vattnet i lungorna berodde på en överdos. Överdos är vad alla mina vänner har dött av. Inte ens ett år senare dog ett ex till mig. Han petade i sig alldeles för många piller och sedan vaknade han aldrig mer. Två veckor senare en annan kompis. Han kunde inte leva vidare efter att mitt ex dog. Hans enda kompis. Så han gick samma öde till mötes och tryckte i sig giftig substans till den gräns att hans hjärta slutade slå. Efter det började jag känna mig resistent mot döden. Som att den inte längre bekom mig. Jag väntade bara på en fortsättning. Att fler skulle dö. Nu har det tack och lov inte blivit så.

Men det satte sig som en liten skruv i min hjärna. Det etsade sig fast och det sitter fortfarande kvar. Så nu när jag kollar på film gråter jag sönder mig själv när någon dör. Även om det är ett manus och personen inte alls dör på riktigt.

Och som resultat på det tänker jag mycket på min egen död. Jag tänker att jag en dag inte kommer andas mer, att jag inte kommer göra allt jag gör. Inte mer hänga med mina vänner och familj. Och jag undrar hur det blir efter. Kommer jag t.ex träffa pappa och mina vänner som gått bort? Kommer dom möta mig vid pärleporten? Finns det ens en pärleport? Eller blir det bara mörkt? Kommer jag inte komma ihåg mitt liv på jorden när jag är död? Kommer inga vänner finnas kvar, kommer inte det onda heller finnas kvar? Det känns ju rätt värdelöst om man ska leva ett helt liv för att sedan ska inget finnas kvar. Som att man aldrig existerat.