Förlåtelse.

Alla säger det, att det svåraste som finns är att förlåta sig själv. Ibland går jag runt och fortfarande är arg på mig själv över en händelse som hände för sju år sen. Ni hör ju! Sju år sen? Det är inte klokt. Och efter det blev det liksom sak på sak och jag hatade mig mer än vad någon annan kunde göra.

Allt man gör, tror jag, bottnar i något djupare. Agerar man inte som man borde, så finns det oftast någon logisk förklaring. Och jag har ju min. Men jag har också tagit av mig offerkoftan som jag bar på jävligt länge. Jag satte ner foten och på så vis vägrade jag tycka synd om mig själv för något som hänt för ännu mycket mer längesen.

Jag tog ansvar och jag har bett om förlåtelse. Jag har blivit förlåten och härmed förlåter jag också mig själv. Och jag förlåter de som gjort mig illa. Nu tar jag allt ont, allt som skapat hinder i vägen, lagt i en liten låda och gömmer den långt långt in. För hur mycket jag än försöker så kommer det alltid vara en del av mig så helt av med det blir jag aldrig.

Men jag väljer livet. Jag väljer det glada och jag väljer att inte hata mig själv längre. Jag är jag och jag förtjänar bra precis som alla andra och jag vägrar sätta käppar i mitt egna hjul.

Det känns som en befrielse. Som att jag är pånyttfödd. Helt underbart!

Hej söndag!