Föddes mannen som med mammas hjälp såg till att jag finns. Ett år, när jag var kanske tio, glömde jag bort hans födelsedag. Och det fick jag höra av hans fru. Dom skulle minsann glömma min födelsedag också. Med tårar som strömmade ner längs min kind satt jag och upprepade 16e april om och om igen för att aldrig någonsin glömma bort den igen. Och det har jag inte inte gjort.
Jag önskar ofta att han fortfarande fanns kvar i livet. Jag önskar ofta att han hade kunnat finnas här för mig när livet har jävlats och allt har varit upp och ner. Jag vet att han har varit med mig men ibland hade jag behövt en kram och fysisk pappa-kärlek.
För 17 år sen i augusti, den 10e slutade hans hjärta slå. Samma dag skulle jag egentligen ringt honom och gnällt över utebliven födelsedagspresent men lät bli. I ett par år tänkte jag att hade jag bara ringt så hade han aldrig dött. Nu tror jag inte så längre.
Jag blir alltid lite konstig kring dessa datum. Psyket hamnar lite ur fas. Men jag är snart tillbaks på banan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar