Kommer ni ihåg hur det var innan ni började ta fighter? Innan ni hittade en ståndpunkt som ni verkligen stod fast vid? Då var alla tjenis med en för att en stod i ett hörn och inte sa ett endaste skvatt. Men sen hittade en det. Det som en verkligen brinner för och tycker är viktigt. Så en skriker och slåss för att få andra att förstå hur det ser ut. Få bort andras skygglappar som suttit som sten kring ens egna ögon.
Då är en helt plötsligt så trevlig längre. En är bråkig och tar bara onödig plats. Och råkar en nämna att hade det varit en manlig person som sagt exakt samma sak hade han inte alls varit bråkig eller tagit onödig plats så är en bara en jävla jobbig feminist som inte fått kuk på länge.
Men det kan jag meddela för er som inte redan märkt det. Att sen jag började ta ton, säga ifrån, säga min mening så har folk blivit så jävla arga som ingen nånsin varit förut. Och även om det tar sjuk jävla energi kommer jag inte sluta skrika, slåss och bråka. Det har aldrig nånsin varit så viktigt att våga säga vad jag tycker som nu och först nu känner jag mig lite mer som mig.
Däremot vill jag inte alltid vara konstruktiv, ibland vill jag skriva att du är ett jävla rövhål som hela jävla tiden hänvisar till yttrandefriheten osv.
Men det gör jag såklart inte. Lite pedagogisk får en allt lov att vara.
2 kommentarer:
Vi får vara icke konstruktiva med varandra istället.
Vräka ur oss all skit, säga alla elaka saker om folk och objektifiera snyggingarna när ingen annan hör.
Nu ska jag va konstruktiv: det är skitviktigt att va arg, bråka o skrika. Men inte alltid. För att ha en ståndpunkt är som du skriver, att tro på nåt, att nåt är rätt o nåt annat fel. Men eftersom vi är olika funtade så kommer det alltid finnas folk som tycker annorlunda. Vad vill man då uppnå? Vissa slag vinner man m socker o vissa m slag om man säger så. Ibland är det bättre att hålla tyst el va konstruktiv för att andra ska få chansen att reflektera själva el få tro att d tom kommit fram t nåt nytt o bra själva, för det säger liksom STOPP i hjärnan på de när nån annan skriker bråkar el rockar deras värld o ifrågasätter deras tänk. De flesta människor vill inget ont förhoppningsvis o att då börja med ilska el konfrontation är inte alltid särskilt bra ur synvinkeln att man vill trots allt att den personen o hens åsikter el förståelse ska förändras, inte själv "vinna" en diskussion el ett bråk, men d är svårt o ligga lågt när man vet (eller "vet") att man har rätt. Nånstans finns det nåt vist i att "tala till bönder på bönders vis". Det handlar kanske om att kompromissa, men det kanske också handlar om psykologi. Om nån ifrågasätter mig o min syn så kommer jag kanske ifrågasätta tbaka el skita i det el kanske lyssna, beroende på hur denne någon lägger fram sina argument. En gång i tiden var vi alla noviser i allting. Man lär sig helt enkelt mer om det är en positiv inlärning än en negativ. Sen att man får nog ibland är en annan sak, men man måste också se skillnad mellan när man överför egna frustrationer o när man har rätt att ge folk skit, vilket är jävligt svårt.
Sen om skygglappar suttit som sten runt egna ögon är det ju bara positivt att de är borta nu, men inte fan föll de bort för att nån visade siffror, bråkade el annat trist, utan för att man utvecklas, lär sig mer, ser annorlunda, upptäcker mönster osv, om man vågar lär man sig ju saker hela livet. Men det finns de som inte törs lära sig. Men då kan man alltid dra exempel om att män drabbas i större utsträckning av våldsbrott, får sämre o sämre betyg, det inte finns en enda våldsjour för män som blir misshandlade i förhållanden, pappor har jättesvårt o få vårdnad av barn osv osv- för att folk som vägrar se, ska kunna identifiera sig på något litet sätt i att samhället är ojämlikt. Så kanske det är nåt som rör dem i ett litet första steg mot att fatta, bara som exempel liksom. Jag tänker att man kan vara asarg på massa saker, men det är inte nödvändigtvis så att den man blir förbannad på är den som ska ha ovett, utan att den där ilskan ska ge en drivkraft för att förändra ist.
Skicka en kommentar